Förändring

14.02.2020

Det är en större grej än vad det kan verka att jag blev blond igen. Låt mig förklara, för jag tror att vi behöver prata mer om just detta.

Efter att jag blev våldtagen för fem år sedan, så bröts min redan låga självkänsla ner mer och mer. Jag förstod ju inte själv vad jag hade varit med om, hade ingen aning om att det var ett övergrepp. Så därför kopplade jag inte mitt stigande självhat till just denna händelse - jag hade ju trots allt aldrig tyckt om mig själv riktigt så det var ingenting jag funderade över.
Till slut kunde jag inte se mig själv i spegeln utan att må illa, undermedvetet så ville jag inte vara jag. jag klarade inte av att se den tjej som blev utsatt. Jag ville helt enkelt inte se ut eller vara jag. Jag löste detta genom att börja gå ner i vikt. Massor. Maten blev ett kontrollbehov och för en liten stund så kände jag ett lugn, ett lugn i att min kropp ändrades och inte längre var så lik den kropp jag hade innan. Detta fungerade, en liten stund. Men känslan när jag såg mig själv i spegeln hade bara dämpats en aning. Jag kunde fortfarande inte se mig själv utan att vilja krypa ur mitt skinn, vilja fly från min kropp och den person jag var. Så nästa lösning blev att färga håret så mörkt det bara gick, sminka mig mer, ändra klädstil helt och ändra musikstil. Min humor och min personlighet blev kallare och hårdare, jag ville inte överhuvudtaget kunna förknippas till den där söta och snälla tjejen jag var innan jag blev utsatt. Så stod jag framför spegeln och kände inte igen mig själv längre. Och lättnaden var total, jag hade äntligen lyckats bli någon annan. Se ut som någon annan. Jag hatade och äcklades inte lika starkt av mig själv längre.

2017 var året jag förstod. Allt. Och det var det året jag lärde mig under en PTSD-kurs att ett typiskt symtom på PTSD, och symtom efter trauma, är att förändra sig själv, exempelvis ändra klädstil, musikstil, klippa eller färga håret. Att det inte var ovanligt att utveckla någon form av ätstörning efter ett övergrepp. Detta är ett slags undvikandebeteende, ett sätt att försöka distansera sig från det som hänt för att man inte klarar av att hantera det. Det var där det klickade för mig, för det var ju precis det jag hade sysslat med i flera år. 

Flera gånger sedan dess har jag försökt att gå tillbaka till det blonda håret och den klädstil jag hade då, men har alltid drabbats av den där ångesten och äcklet över att se ut som den jag var när jag blev utsatt. Men idag, äntligen, har jag lyckats bli blond igen utan att må dåligt och koppla den spegelbild till det som jag utsattes för. Det definierar inte mig och det är en lättnad att kunna vara mig själv igen utan att behöva koppla det till traumat. Det är lite som att lära sig andas igen.