Kroppsacceptans?

12.02.2020

 En enda sekund mellan bilderna. Så enkelt det är att vinkla, hålla in och sträcka på sig för att lura kameran. Varför?
Så många, oändligt långa, år jag har slösat på att hata och förakta den där magen som aldrig var helt platt, som aldrig blev helt platt hur mycket jag än slutade äta, hur mycket jag än gick ned i vikt. Så många år som jag slösade på att skämmas något enormt över att min mage aldrig var så där platt som modellernas, så mycket jag skämdes över att min mage rullade ihop sig när jag satt ner. Så många år som jag gick och höll in magen, tills att jag inte längre visste hur man gjorde för att slappna av och inte hålla in den. 

 

Det var en sådan ångest på somrarna, att behöva visa kroppen på stranden. Hur jag alltid gick och höll en arm om magen för att dölja den, hur jag aldrig satt mig ned utan att dölja magen för åh som jag skämdes över att magen min inte var platt när jag satt. Så lite jag egentligen visste. För faktum är ju, att alla magar, alla kroppar, ser olika ut - och inget sätt är mer rätt eller mer värdefullt än det andra. Idag är jag 24 år gammal och idag har jag förstått att magen ser ut som den gör och det är mer än okej. Den är mjuk och gullig, och rätt så gosig för katten att sova på. Den är häftig för att den kan se så olika ut beroende på om jag står, ligger, sitter, springer, går. Aldrig mer ska jag hata eller skämmas över dig lille magen, du får finnas precis som du är.

Tänk, att det ska ta så många år av vår barndom och ungdom till att hata och förakta de kroppar vi bor i. Det är inte klokt, vi är ju så himla bra som vi är, egentligen. Glöm för tusan inte det ❤