Börja jobba

16.02.2020

Idag börjar jag, faktiskt äntligen, jobba igen. Jag sjukskrevs i slutet på oktober förra året och tiden har gått så snabbt samtidigt som den har gått långsammare än någonsin. Sjukskrivningen var livsviktig och inser nu hur pass mycket jag faktiskt behövde den, jag hade förlorat all ork och fann ingen glädje i skrivandet längre. Var bara så trött, så trött, men kunde inte sova en hel natt och tröttheten försvann inte oavsett vad. Det är svårt att se hur dåligt man mår när man väl är mitt i det, men idag mår jag hundra gånger bättre och jämför jag så är det idag så tydligt hur utmattad och deprimerad jag var då. Det var inte alls ens i närheten av hur illa det var förr, men det var tillräckligt för att behöva ta en paus och ta tag i sådant som skavde. Idag har jag äntligen en borderline diagnos, går i både gruppterapi och individuell terapi och har insett och förstått mer om mig själv under den här relativt korta perioden än jag någonsin gjort förut. Låt mig säga att det är befriande och som att vakna ur en dvala, men det är givetvis också oerhört tufft. Jag är ledsen ofta och ständigt nära till tårar - vilket för mig är ett enormt genombrott då jag sedan jag var liten alltid bara stängt av och varit extremt avskärmad från alla slags känslor. Att jag nu äntligen börjar känna och vågar kännas vid saker jag inte gjort förut - det är ett enormt genombrott och det största steget jag någonsin tagit mot tillfrisknande. Saker och ting faller på plats.

Så idag börjar jag jobba 25% och långsamt trappar upp tillbaka till min heltidstjänst. Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv, sätta gränser, säga nej och framförallt - inte lägga hela mitt värde i mina prestationer. Det är svårt, men jag behöver göra förändringar för att inte hamna i utmattning och utbrändhet igen. Men jag har fått hoppet tillbaka och känner livslust. Det går framåt, helt enkelt.

Adina och jag 2010. Tänk att vi hållit ihop sedan vi var bebisar. Kusiner, systrar. Samma sak.