När jag skrev om skammen

27.01.2020

Slutet av 2016 så hade jag fått nog, jag ville inte leva längre. Det hade gått för många år av trauman och psykisk ohälsa, och jag kände att jag hade nått en gräns. Kämparglöden hade släckts sedan länge och jag såg ingen utväg på den konstanta smärtan jag gick och bar på. Jag orkade inte mer, helt enkelt.

Men sedan började 2017, och jag träffade min nuvarande sambo. Jag trodde inte på kärlek, och jag trodde definitivt inte på att det fanns någon kärlek för mig. Men så träffades vi, vi kom varandra nära och jag var livrädd men någonting väcktes i mig. Denna kille gav mig det lilla ljus jag behövde för att våga och orka söka hjälp en sista gång, våga ge det ett försök innan jag tog beslutet att inte leva mer. Saker och ting bubblade upp till ytan, och summan av kardemumman blev att jag fick en PTSD diagnos samt en uppenbarelse om att det som hände mig 2014 var en våldtäkt. Jag hade inte insett allvaret själv, och jag hade lagt precis all skuld och skam på mig själv. Men med den självklara kärlek jag fick av min sambo som han gav mig helt frivilligt och utan att jag behövde be om det, så insåg jag att det var så det skulle vara.

Det var oerhört mycket känslor, trauman och reaktioner som kom upp till ytan där 2017. Det var minst sagt omtumlande för någon som alltid hållit allt inom sig, inte låtit sig känna och reagera på saker som hänt i livet. Jag har alltid haft fruktansvärt svårt att prata om känslor, enda sättet jag klarat av att göra det har varit i skrift. Det föll sig då rätt naturligt för mig att spy ur mig alla känslor och tankar som härjade inom mig samtidigt som jag behandlades för PTSD:n. Det fanns liksom inte på kartan att jag kunde hålla allt det inom mig, så det fick komma ut i skrivandet. Varje dag skrev jag, dikter och prosa och längre texter, och hur det varit att leva med pappa när han var alkoholist. Om hur det var när han blev nykter men sedan fick cancer när jag var elva år gammal, om hur det var att leva i fya år under konstant skräck över att pappa ska dö. Om hur det var att som femtonåring se sin pappa dö. Om livet efter det. Om hur det var att som artonåring ha gett upp om livet helt och hållet och sedan blev våldtagen. Om hur jag förändrades och blev hård, kall och likgiltig efter det, hur jag blev någon annan för att jag inte kunde leva med att vara den tjej som jag var när jag blev våldtagen. Och sedan, om hur det var att finna kärleken när jag var som mest övertygad om att livet faktiskt skulle ta slut. Om hur det gav mig den push jag behövde för att rädda mitt eget liv. Och idag står jag här, sambo med kärleken i mitt liv, blir utgiven författare för andra gången och lever ett grund och botten stabilt och fantastiskt liv. Jag lever ett liv bortom något som ens funnits i min vildaste fantasi. 

Mycket är tack vare "Skammen är inte din", min första lilla pärla. Med den boken kom jag ut med min sårbarhet och visade alla en sida av mig själv som inte ens min mamma sett helt och hållet. Allt det som jag skämdes och kände sådan enorm skuld över. Med boken växte jag och utmanade mig själv och till slut blev av med min sociala fobi. Jag skrev "Skammen är inte din" för att överleva, och den fortsatte att rädda mitt liv även efter det att jag skrev den. Min skam och skuld är drastiskt nedskurna idag, inte helt borta, men de styr inte mitt liv. Jag kan andas idag.