Nostalgi?

02.02.2020

Det är så sjukt att se tillbaka och inse hur snabbt allting gått. Det var bara lite mer än tre år sedan som jag inte orkade leva mer, när livet var som mörkast och jag hade ingen aning om hur det kändes att må bra och tycka om livet. Jag visste liksom inte ens att det var möjligt? Och min sociala fobi var så svår, jag satt fast som i ett fängelse med tvångströja. Sedan vände allt så snabbt, det känns som att jag lever ett helt annat liv idag.

För bara ett år sedan hade jag påbörjat skrivandet på "Allt du aldrig hann säga". Jag visste inte alls vad jag höll på med då jag aldrig skrivit en roman förut och hade ingen aning om hur man gjorde. Jag lärde mig under skrivandets gång och cirka fem månader senare så var jag färdig. Nästan helt säker på att den inte alls höll måttet eller var bra nog för att bli utgiven, men det kändes ändå så stort att jag hade skrivit den! En hel roman! 

Nu sitter jag här, knappt två månader kvar till releasen av den romanen och det är svårt att ta in. Att den roman som jag försiktigt och vingligt började skriva på för ett år sedan just nu är helt klar och redo att släppas fri till er att läsa. Jag kan inte beskriva det! Och att den dessutom blir ljudbok. Det är så att jag inte tror det.

Uppföljaren är på god väg och jag vågar nästan säga att den kan bli bra. Jag hoppas det.